Den svenska sommaren 1917 hade präglats av ett flertal hunger- och militärdemonstrationer, inspirerade av ryska revolutionen, och vänstervindar blåste. Tidigare samma år, i maj, hade Socialdemokraternas vänsterflygel brutit sig ut och bildat Sveriges socialdemokratiska vänsterparti. Ytterligare två partier, de båda lantbrukspartierna Bondeförbundet och Jordbrukarnas riksförbund fanns för första gången på egna listor. Bondeförbundet hade dock ställt upp under Allmänna valmansförbundets kampanjorganisation i höstvalet 1914, och då genererat 0,2% av rösterna.
Inför valet var 1 123 969 personer röstberättigade.
Alla de tre nya partierna kom in i kammaren, och Högern blev valets förlorare. Socialister och liberaler fick majoritet, och den svenske kungen sade att han inte kunde acceptera Hjalmar Branting i Sveriges regering. Han ville i stället se en högerministär. Parlamentarismen i Sverige ställdes på prov.
Liberalernas (efter valet nytillträdde) partiledare Nils Edén fick i uppdrag att bilda regering.
Regeringen Edén, en koalitionsregering bestående av liberaler och socialdemokrater, sprack dock i mars 1920, och efterträddes av den helt igenom socialdemokratiska minoritetsregeringen Branting, som satt i regeringsställning under mandatperiodens sista halvår.
Källa: Wikipedia.